Gabbys

Jag känner sådan tomhet och ensamhet. Det känner som att jag lever i min kropp på denna jorden men vet inte varför, ser alla människor omkring mig, Tiden går och folk förändras. Många finner kärleken och jobben dom vill ha och är lyckliga. Jag, jag känner bara tomhet och jag ställer mig ofta frågan.

Vad gör jag här, vad är meningen med livet?

Det känns som att jag inte hör hemma här. Jag vet inte längre hur det känns att vara kär och vad som är rätt fel. Jag känner mig bara så oönskad och värdelös.

 Jag försöker göra allt för att ständigt finnas där för min omgivning. Jag vill alla väl och att alla omkring mig ska må bra men själv mår jag värdelöst. Jag vill bara hoppa från en bro och slippa att känna och må såhär.

Jag är så rädd att fatta beslut. Att fatta fel beslut. jag vill bara bli omtyckt och älskad för den jag en gång var. Jag vill vara den glada som inte hade några problem, den som kände sig lycklig och veta vilka beslut jag ska ta.

Jag vill bara att min adning ska bli värre så jag sakta men säkert till slut inte kan andas mer. Jag vill hinna höra sirenerna innan min kropp stänger av sig, Jag vill somna in i stillhet och glömma min tid på jorden.

Jag tränar och tränar för att ständigt bli smalare för att då kanske jag duger för någon. Jag vill inte bara vara den som man tänker man vill ha sex med utan att någon tycker om mig för min insida, min personlighet och som gärna vill veta mer om mig. någon som vill finnas vid min sida, respektera mig och ta hand om mig när jag mår dåligt. Det räcker med en kram och orden, det kommer ordna sig gumman, jag finns här för dig. jag vill inte alltid behöva vara den vuxna alltid och ta det stora ansvaret. någon gång vill jag också bli ompysslad.

Jag vill bara försvinna nergenom jorde då fler och fler som jag trodde brydde sig om mig inte verkar göra det. det verkar vara lätt att bara gå vidare och lämna mig ensam kvar. Jag vill inte vara den kalla och ytliga med murar uppe men hur ska jag kunna släppa någon nära inpå mig när jag gång på gång blir sviken?

Jag står helt maktlös, kan inte göra ngt. och vill inte vara här.

Jag vet att det inte är rätt men jag att skada sig själv är det enda sättet som fungerar att döva smärtan som ingen förrutom jag förstår.  

 

Det fanns en tid då jag var lycklig och verkligen kunde skratta från hjärtat. Jag önskar mig tillbaka till den tiden men det går inte. det är försent men jag vet iallafall att den personen skulle funnit min sida no matter what om jag behövde honom! Han är äkta jämfört med allt annat skit som existerar nu överallt.

 

Man vet inte vad man har innan man har förlorat det and it sucks.

 

l have done things lm not proud of but its to late to change it,  l will always need to live with my misstakes!