Gabbys

Det är dags att ta nästa steg i livet och tyvärr utan dig.. Jag försöker skratta, jag försöker få det bra mellan oss.
 Jag verkligen försöker för att vi ska ha det bra.

Försöker,försöker,försöker. Jag försöker verkligen för att jag vi ska kunna leva livet ut tillsammans men jag orkar inte kämpa ensam längre. 

Varför är det bara jag som ska kämpa för detta förhållandet. Hur länge ska jag orkar, hur mycket skit ska jag behöva ta. Jag kommer aldrig bli tillräckligt perfekt för dig. Jag är inte den personen du vill att jag skall vara och du kan aldrig ändra mig till någon jag inte är.

Jag kan inte må så här längre, min biologiska klocka springer iväg. Jag har t.om glömt hur det känns att vara lycklig. Vad är lycka?
Jag vill inte leva med dig i 40 år till och varje dag behöva säga men snälla va inte så sur varje dag. Du kan väl vara lite glad. Jag har aldrig träffat en kille med en sådan kort stubin eller som säger sådana ord eller skriker så till en tjej, tex. när den tjejen är din egen flickvän som alltid ger dig en kram och verkligen försöker göra allt för att bara få vara lycklig och glad. 

Dina ord "Jag älskar dig" betyder inte längre något för mig då du alltid närmar dig som att du ska slå till mig när du blir sur.

Du bryr dig verkligen inte. Du har ingen respekt för andras saker, du bara kör fram som ett ånglok.....
Jag vet jag måste ta mig ur denna onda cirkeln och det är nu.

Jag vill ju verkligen att det här skall fungera men får väl inse att detta förhållandet inte är hälsosamt för varken dig eller mig och att du aldrig kommer kunna göra mig lycklig.

Vi har fastnat och står still och stampar på samma ställe hela tiden. vi kommer aldrig komma vidare härifrån.

Varje gång du blir så arg och varje gång du säger lika elaka ord som får mig att må så dåligt så känner jag innerst inne mitt hjärta hur det verkligen sticker i mitt hjärta. känns som mitt hjärta ska varje gång, jag önskar verkligen att mitt hjärta slutar slå så jag kan slippa må så här och få vara på en fridfull plats där man blir behandlad med respekt.
Jag kan inte leva med dig, du får mina ångestkänslor att bli så mycket starkare, visst tankarna finns där alltid men när jag inte träffar dig är dom inte lika starka.

Varför kan inte alla leva efter "att man ska behandla som man själv vill bli behandlad"


Varför, vad har jag gjort för att förtjäna detta? 

Jag vill bvara få ett slut på allting, jag vill bara att tankarna ska försvinna för gör dom inte det snart så vill jag inte leva längre. 

Antingen leva lycklig och bli respekterad för den man är än att inte leva alls. 

Vad kan man dra slutsatsen av det hära att ja, du kommer snart vakna upp då det är försent att du precis förlorat en toppentjej och då är det för sent att få tillbaka henne, vilket det redan är nu för det är redan försent att försöka rädda detta förhållandet. Det finns för många djupa sår och vi har förlorat respekten för varandra. 

Känslor som fanns då finns inte nu och det är inget man kan trolla tillbaka.
det vi hade det var då och det var fint. det är bättre att gå vidare varför sig med det i bagaget att vi haft fina stunden som t.e.x Vemdalen men låt det föralltid bli minnen. 

jag vet att du kommer gråta och ångra vad du gjort och önskat du handlat på ett annat sätt men det är något du alltid kommer att få leva med att du önskat du behanlat mig bättre. 

Varför ska det vara så svårt att få slut på ett människoliv. 

Älskar er som förtjänar att bli älskade!!

Glöm aldrig det no matter whar!!

pussssssssssssssssssssss