Gabbys

Hjälp!!

Kommit till en återvändsgränd i mitt liv. Jag vet inte hur ja ska ta mig ur detta.

Jag som person är en väldigt social, utåtriktad och glad person. Att knyta nya vänskapsband eller att ställa upp för mina vänner är inga problem. Det är vardagsmat för mig.

Det finns dom som frågar "varför är du alltid så glad" och vad är det som är så roligt.

Det folk inte förstår är att det är jag som person jag är en väldigt glad person på jobb och vill alla väl. Ibland kan jag väl glömma bort mig själv lite.

Det dom flesta inte vet om är att jag bakom denna glada personen alltså på insidan av skalet, är en väldigt rädd,osäker,ledsen,sårad,förkrossad och förvirrad tjej.

Jag är en person som ofta lyssnar på mina vänner och ger råd och tips men mina egna tankar och problem håller jag ofta för mig själv, vilket till slut leder till att jag exploderar som nu.

Saken är att jag har väldigt svårt att lita på någon människa i Världen. Ifall jag har blivit sårad svar ja. är det därför. kanske ja kanske nej.
Jag kanske har svårt att släppa någon mig för nära in på livet. Varje gång jag gjort det har dom försvunnit lika snabbt igen.

Dom känslorna och tankarna som jag går och har inom mig kan ingen någonsin förstå eller hjälpa mig med.

Det är jag som varje morgon vaknar upp med dödsångest och tänker *suck* ännu en dag i livet igen. Vill bara lägga mig ner och inte vakna upp igen.
Det är jag som tar mig igenom en vardag med bråk och skrik och få höra en hel del negativa saker om mig. Visst jag är inte Världens bästa men jag försöker ändå hjälpa mina nära och kära så gott ja kan och vilja få dom till att må bra. nej tippa på tå och hoppas att man inte säger ngt fel.
Cyklar iväg till jobbet och möts av blandade känslor. både positiva och negativa.
cyklar hem, sätter mig i min ensamhet och väntar på att sambon ska komma hem. går och lägger mig och sista tankarna innan jag somnar går är " hoppas att jag inte vaknar upp igen" hoppas mitt hjärta stannar inatt.
Sedan tänker jag, undrar vem som verkligen hade brytt sig om mig oh fällt en tår över min bortgång, undra vem som hade tagit sig tid att komma på min begravning. Kan ni inte vakna upp innan det är försent tänker jag.Innan jag gör ngt dumt för att få se era reaktioner och slippa ångesttankarna.

Varje gång jag sätter mig i en bil så tänker jag hoppas att jag inte kommer hem igen. Varje vaken minut går åt till att tänka på hur det mest smärtfria sättet är att ta sina sista andetag på detta jordelivet.

Detta har pågått i många år. Började redan då man kom in i puberteten och tänkte att detta är bara en övergångsfas de kommer att gå över. Men det gjorde det inte och detta är ju inget som man vill ta upp med sina föräldrar då man är 13 år precis.

Jag har väl gjort försök till att avsluta det men alltid avslutat det i tid, då jag varit för feg.Men vet inte vad jag ska göra längre. kan inte få dessa tankarna ur huvudet. Det hjälper inte heller av att de hela tiden dör ifrån unga vänner runt omkring en och dom vännerna som man trodde stod en nära bara försvinner ifrån ens sida.
Jag känner mig så extremt ensam. Jag vet att jag har en del nära vänner. Jenny jag vet att du finns där i vått och torrt och även du Linda och anna men tyvärr så kan ni inte få bort mina tankar.

Obeskrivlig smärta och längtan och saknad av dig. Du lämnade en extrem tomhet. Du gav mig ingen förklaring. Det är väl det mista ja kan få efter så många år tillsammans. Då säger ni säkert. skit i han. det finns miljoner till. Nej de finns det inte. Det finns bara en av honom och det är han. Han går inte att ersätta. Kom tillbaka till mig. Vi hade så roligt. Vi kunde skratta tillsammans, gråta tillsammans och prata om exakt allting. ingen Tabu på ngt där inte.

Jag har mist så många som ja verkligen håller kär. Hur ska ja kunna bara glömma och gå vidare.

Jag funderar på att knäcka mitt simkort som jag har haft sedan jag var 12-13 år. alla minnen. alla år, alla nummer. allt finns där. radera allt på internet. Flytta från Sverige och bara börja om mitt liv på helt ny kula. Med helt nya vänner och aldrig behöva gråta över min ensamhet igen.

Man säger. Människor kommer och går i livet. Det är sant. vissa kommer förbi i ens liv och vissa stannar livet ut.

Mitt liv var inte planerat att bli så här men nu måste jag göra ngt åt det. ska jag börja gå på kbt behandlingar, ska ja fly mina problem helt och lämna Svérige bakom mig, ,men eftersom jag har min familj här så tvingas jag återkomma och återuppleva alla minnen och smärtan på nytt.

Ärligt talat så vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Kan inte besluta mig för vad som är rätt.

I mitt horoskop så står det att i mars så kommer jag att säga upp mig på jobb eller göra slut i förhållandet jag är i. I oktober står det att jag och en bekant kommer att få känslor för varandra. vem kan det vara. Jag hoppas att det är du. Men jag ska inte ge mig själv hopp för det är för bra för att vara sant.

Nu kommer sambon hem och mitt ångestdrabbade liv fortsätter.

Ni som har läst enda ner, tack för att ni bryr er. men jag kände att jag behövde skriva av mig och få ut min ilska och mina innersta tankar.

Älskar er, jenny, anna, linda!!!

puss............