Gabbys

Varför tvingas jag att ständigt må så här? Är det för jag tillåter det själv, jag tillåter mig själv att ta emot dom hårda orden. Det sticker varje gång till i hjärtat och jag får svårt att andas. Är jag verkligen så dåligt? förtjänar jag verkligen att må så här dåligt?Jag vet inte hur länge till jag orkar må så här. Jag önskar bara att mitt hjärta kunde reagera och säga nu orkar jag inte mer och stänga av sig.

Är det så j*vla svårt att behandla mig med värdighet och respekt?

"Man ska behandla andra som man vill bli behandlad"

Jag vet att många vill se mig sur för att jag alltid är glad och inte tror att jag kan bli sur. Ni behöver inte provocera mig för jag vill inte vara arg och ledsen varje dag. Skulle ni vilja ha ett liv på ert samvete?

Jag vet inte vad felet är för samma återkommande problem med att jag får höra hur dålig jag är. Bara för att ni är osäkra på er själva och känner er i underläge så behöver ni inte behandla mig illa för det. Jag ger er kramar, jag ger er komplimanger och uppskattning, jag försöker försöker....men vad vill ni att jag ska göra för att slippa bli behandlad såhär?

Jag är bara människa och alla människor felar någon gång. 

Snälla kan ni inte bara vara snälla mot mig och ge mig en komplimang då och då det är allt jag begär för jag orkar inte dra runt på denna bördan. Jag orkar verkligen inte vakna upp varje morgon och känna att jag inte vill leva längre. 
Om ni hade förstått hur djupt depprimerad jag blir av era iskalla ord så hade ni nog inte gjort så här. 
Hade ni kunnat vara inne i min kropp och höra hur högt mitt hjärta och själ skriker efter hjälp.
Nej ni förstår inte för ni vill inte förstå. Ni tror att allt är en lek, att ni bara kan säga elaka saker och sen ligga och hånskratta och inte lyssna.

Jag får gång på gång höra ifrån både dig och mitt ex att jag kan göra vad jag vill mot dig för du kommer alltid tillbaka till mig. du kommer aldrig lämna mig. 
Hur kan man bara säga så? du säger att du älskar mig men du vet inte vad ordet älska betyder. 
Det är lätt att säga men det är svårare att visa för hade du älskat mig så hade du tagit bort kniven, då hade du lyssnat på mitt "rop på hjälp" då hade du inte velat se mig må så här dåligt. Du ser mig gråta, du hör mig chippa efter luft, du ser hur jag har förändrats, du kan se vad jag håller på med men ändå reagerar du inte. Är det det som du kallar kärlek?

Nej vi delade nog på ordet kärlek. jag tog ordet kär och du tog ordet lek. 

Du kommer tyvärr inte vakna upp och inse att det är försent innan jag har flyttat ut och har jag en gång flyttat så flyttar jag inte tillbaka. 

Man måste vara två i ett förhållande som kämpar. Jag vill inte längre vara ensam som kämpar. 

Mister man en så står där tusen åter. Tids nog så skall jag nog hitta den rätte som kan behandla mig med värdighet och respekt vilket du var för ung fast du är 31 år och förstå dig på. 

 Hälsningar ett hjärta som snart inte orka bära på mer smärta.