--------------------
Jag faller med stormsteg, marken under mina fötter börjar sakta men säkert försvinna. Vem är jag?Vad vill jag?
Den Gabriella som jag en gång var finns inte mer, jag har tappat mig själv på vägen...vet inte om jag ska skratta eller gråta, jag vill ju bara skratta men tårarna dom rinner ändå längs mina kinder...tusan,jag har ju sagt sluta till dom.
Jag måste finna vägen tillbaka till den jag är...jag och en arbetskollega satt och pratade igår och det samtalet fick mig verkligen till att vakna upp, rejält....vad är det jag sysslar med...Hur kan jag tillåta mig själv att må så här att få höra sådana ord men ändå stanna...är jag inte värd mer, jo klart jag är men jag måste bara ta mig tillbaka dit där jag en gång trodde på det...Även om vägen dit är kämpig och jag kommer stötta på så mycket nytt så tänker jag antingen kan man rymma ifrån det eller lära av det. Visst det är enkelt att bara blunda för sanningen och inte göra ngt, fine man mår dåligt på insidan men då slipper omgivningen se det...eller kan man ta tag i problemet och må dåligt för att sen komma tillbaka och bli lycklig igen. Innan har man tänkt men ja de blir bättre det blir bättre men nej, i hans ögon så betyder jag ingenting...även om han säger att han älskar mig och att jag betyder allt för honom så är det lätt att säga men dom hårda orden han säger 90% oftare än jag älskar dig sätter sig som djupare sår och blir mer och mer infekterat för varje gång...Jag orkar inte längre gå med klumpen i magen och tänka när kommer han att explodera, jag klarar inte längre att känna att mitt självförtroende är nere på 0 vilket medför att jag söker uppmärksamhet och bekräftelse ifrån min omgivning och när jag inte får det jag vill ha så blir jag sur och skäller ut min omgivning. Varför skulle dom inte bli ledsna om jag själv blir ledsen av orden.
Jag klarar inte av att varje gång jag hör honom säga att jag är värdelös så får jag så ont i hjärtat och kan inte andas, jag känner bara sådant hat,jag vill bara ge igen men jag hindras av att jag inte vill sjunka till hans nivå...
Även om man förlorar mycket på vägen så kommer jag alltid ha mina vänner och min familj som omger mig med kärlek...
F*n Joel, vart är du när man verkligen behövt dig.. dina samtal hjälpte mig alltid, dina kramar som sa det kommer ordna sig, jag finns här eller bara din roliga humor, du fick en verkligen på andra tankar...varför Joel...kan inte fatta att det är sant men du gjorde mig så lycklig...kom tillbaka...
Älskar dig!!
Den Gabriella som jag en gång var finns inte mer, jag har tappat mig själv på vägen...vet inte om jag ska skratta eller gråta, jag vill ju bara skratta men tårarna dom rinner ändå längs mina kinder...tusan,jag har ju sagt sluta till dom.
Jag måste finna vägen tillbaka till den jag är...jag och en arbetskollega satt och pratade igår och det samtalet fick mig verkligen till att vakna upp, rejält....vad är det jag sysslar med...Hur kan jag tillåta mig själv att må så här att få höra sådana ord men ändå stanna...är jag inte värd mer, jo klart jag är men jag måste bara ta mig tillbaka dit där jag en gång trodde på det...Även om vägen dit är kämpig och jag kommer stötta på så mycket nytt så tänker jag antingen kan man rymma ifrån det eller lära av det. Visst det är enkelt att bara blunda för sanningen och inte göra ngt, fine man mår dåligt på insidan men då slipper omgivningen se det...eller kan man ta tag i problemet och må dåligt för att sen komma tillbaka och bli lycklig igen. Innan har man tänkt men ja de blir bättre det blir bättre men nej, i hans ögon så betyder jag ingenting...även om han säger att han älskar mig och att jag betyder allt för honom så är det lätt att säga men dom hårda orden han säger 90% oftare än jag älskar dig sätter sig som djupare sår och blir mer och mer infekterat för varje gång...Jag orkar inte längre gå med klumpen i magen och tänka när kommer han att explodera, jag klarar inte längre att känna att mitt självförtroende är nere på 0 vilket medför att jag söker uppmärksamhet och bekräftelse ifrån min omgivning och när jag inte får det jag vill ha så blir jag sur och skäller ut min omgivning. Varför skulle dom inte bli ledsna om jag själv blir ledsen av orden.
Jag klarar inte av att varje gång jag hör honom säga att jag är värdelös så får jag så ont i hjärtat och kan inte andas, jag känner bara sådant hat,jag vill bara ge igen men jag hindras av att jag inte vill sjunka till hans nivå...
Även om man förlorar mycket på vägen så kommer jag alltid ha mina vänner och min familj som omger mig med kärlek...
F*n Joel, vart är du när man verkligen behövt dig.. dina samtal hjälpte mig alltid, dina kramar som sa det kommer ordna sig, jag finns här eller bara din roliga humor, du fick en verkligen på andra tankar...varför Joel...kan inte fatta att det är sant men du gjorde mig så lycklig...kom tillbaka...
Älskar dig!!
